alkometer
Sesam...
På lunchen fick jag åter igen en sån där barnstatsitflashback. När jag såg den här dörren i en galleria var jag åter tillbaka i Stridbergs "Ett drömspel".
Kolla kolla!
Upptäckte bloggen SVT Nöje som Carl Fredrik Holtermann förgyller med dylika fotomontage. Klart sevärd!
Mitt i en storstadsdjungel
En badring med kallbad och hotell, mitt i riddarfjärden - något för huvudstaden?
Gillar man Stockholm och arkitektur är bloggen Stockholms Stadsliv värd en liten koll.
Världens samvete
I helgen hjälpte jag en kompis köra en soffa till återvinningsstationen. Det var en upplevelse. Jag har aldrig i mitt liv varit på en sådan. Min kompis tyckte att min förtjusning var märklig, men det är ju lite samma sak som med små barn och toaletten. Man vill ju se vart skiten tar vägen. Där jag kommer ifrån slänger man möbler, trägårdsavfall och bildäck på majkasen. Eller gjorde. För 20 år sedan.
Sedan två år tillbaka är jag konsumentkrönikör i P4, eller Personal Shopper som det kallas eftersom det är ett så kallat "livsstilsprogram". Lite konsumentjournalistik light liksom och lite tendenser - något slags mellanting, eller den felande (?) länken, mellan Sverker Olofsson och Ebba von Sydow. På senare tid märker jag hur jag i mina krönikor mer och mer börjar proklamera återbruk av saker istället för köpa nytt, lånsiktighet istället för impulsköp etc.
Den senaste tiden har det varit mycket spinoff från modeveckan här i Stockholm. Årets trend var de ekologiska och rättvisemärkta kläderna, som inte alls såg ut som jutesäckar och vadmalsbyxor. Lite dyrare, visst, men ett rent samvete är ju obetalbart. Kruxet är väl bara det fortfarnade handlar om att konsumera mer, och personligen blir jag mer och mer tvehågsen till livet vi lever i västvärlden.
Kanske är det för att jag blivit äldre och klokare. Kanske är det för att jag har flera miljoner kronor i lån än för två år sedan, och inte lika mycket cash som förr att spendera på Paul Smithscarfs och Tigerkostymer.
I november förrförra året häcklade jag organisationen "En köpfri dag", som vill att vi åtminstone en gång om året ska låta bli att konsumera. Okej, jag gav dom rätt, men hävdade att det var fånigt att avsätta en specifik dag för det. Hmmm, jag ångar mig lite.
Jag vill i alla fall tipsa lite om deras frågor man ska ställa sig själv. De kan faktiskt vara bra att tänka på för vem som helst, så här veckan före lön.
- Behöver jag det?
- Hur många har jag redan?
- Hur mycket kommer jag använda det?
- Hur länge varar det?
- Kan jag låna det från en vän eller familjemedlem?
- Klarar jag mig utan det?
- Klarar jag att rengöra/underhålla det själv? Vill jag?
- Har jag undersökt det tillräckligt för att veta att det är det bästa priset?
- Hur ska jag göra mig av med det när jag använt det färdigt?
- Är det gjort av material som går att återanvända eller inte?
- Finns det något jag redan äger som jag kan använda istället?
- Hur är varan tillverkad – kan jag stödja produktionsförhållandena bakom? (Förslag på etisk shopping är att välja ekologiskt, närproducerat, rättvisemärkt, miljömärkt, icke djurtestat, second-hand…)
Gyllene skor
På topp tre-listan över mina bästa klädinvesteringar någonsin finns mina tyska ridstövlar från sent 1940-tal. Jag hittade dem i en secondhandbutik för några år sedan och jag gillar verkligen knarret från dem när jag går i korridorerna på jobbet. De är med andra ord väldigt radiomässiga.
Till min fasa inser jag att Magnus Carlsson kommer att sjunga i melodifestivalen iklädd snarlika stövlar. Hrmpf. Det innebär att mina skoditon efter helgen kommer betraktas som folkligt schlagersunk. Det var roligt så länge det varade…PTV
Aftonbladet satsar stort på webb-tv, och idag är det de manliga genitalierna som ska locka till tittning. Men rent formatmässigt hade nog widescreen passat bättre i sammanhanget, än den lilla datorskärm jag har att tillgå.
Då står pojkarna på rad
Minns ni ögonblicket i ”Här är ditt liv” när Lasse Holmqvist hade Barbro ”Lillbabs” Svensson som gäst. Som final tog redaktionen in alla Lillbabs ex-män som fick sjunga ”Är du kär i mig ännu fru Svensson”.
Lite av samma känsla fick jag på gårdagens QX-gala när Stockholms gaykör ställde sig på scenen. Nu talar jag bara för mig själv, det är viktigt att göra det i sådana här sammanhang, men jag tror inte att jag var den ende bög på Cirkus som började fundera över hur många män på scenen som man ja… ni förstår…gått hem med. Det är en liten värld.
Igår lämnade jag dock gaygalan tomhänt, det blev med andra ord inget pris. Men jag hade åtminstone en kille med mig därifrån, och ikväll äter vi Alla hjärtans dag-middag på Roxy.
Danzar och är glad
P3, P4, P5 och Ekot. Det är de olika platserna jag hittills jobbat på inom Sveriges Radio. I mars utökar jag det hela med P1, när jag börjar som producent på Lantz i P1. Annika började sända sin show igår, måndag, och vid en snabb koll i morse på vårt intranät hade ett 40-tal personer kontaktat lyssnarservice efter programmet. Det här blir kul.
Nu är ju inte löneförhandlingen avslutad, så jag kanske inte ska ta ut något i förskott. Jag antar att min tajming kunde vara bättre nu när SR enligt budget ligger 100 miljoner back. Nåja, nu är det inte riktigt i den nivån mina anspråk ligger, eller är det så att dom faktiskt räknat med att jag ska ta ut svängarna så mycket lönemässigt?
Ikväll är det QX-gala. Få se om jag får dubbla anledningar att fira. Böglobbyn är nominerad i klasserna årets Tv-program och årets chock. Vem vet, det kan bli fler innan kvällen är slut. Chocker alltså, men då förlitar jag mig på Olle Palmlöf och Farao Grooth.
Fredagens förväntningar
Väntar på att få hem skivan "The art & the evil" med Emmon. Lite elektrochic dansmusik att poppa loss till... Andra sitter just nu och förlyssnar på schlagerbidragen i P4. Jag vet i alla fall vad som gör mig gladast, även om det var roligt att höra dekadente Johan Kinde i Lustans Lakejer, och deras bidrag.
Absoluta toppen på glädjebarometern nåddes dock idag på det yrkesmässiga planet. På måndag kan jag säga mer...
Grand central
Är inte något tågfreak, ser bara loket och vagnarna som ett sätt att ta sig till jobbet. Men idag häpnade jag när jag såg den nya färgsättningen på loken. Svart och gult, med den nya SJ-loggan i silver. Nu blev det lite roligare att åka till jobbet på morgonen.
Bäst på bild
DN-skribenten Kristoffer Poppius har bloggblottat sig ett tag. Nu tar han narcissismen ett steg längre när hans utrymme på dn.se kryddas med foton. Se själv...
Telefonbokens buksvågrar.
På sin blogg har Alex Schulman en funktion där man ser vilka personer som finns i hans telefonbok. Naturligtvis är det roligt att jämföra hur många gemensamma nämnare Stureplanstekaren och man själv har i kontaktväg... i mitt fall stannade det ungerfär vid Kristi Brud.
Doggybag
Jag vet inte hur okej det är att be om att få med sig resterna hem från restaurangen. Finns det någon Ribbing som kan säga?
Kvarterskinesen stoppar i och för sig gärna ner det som är kvar av fyra små rätter i folieformar och skickar med hem. Men andra krogar?
Idag bad jag om att få ta med återstoden av middagen på Östgötakällaren när jag inte lyckades få i mig den gigantiska fläskläggen med surkål och knödel. Servitrisen tvekade en halvsekund tills hon insåg att jag menade allvar. Om man nu har möjlighet att njuta den centraleuropeiska delikatessen i lunchlådan, så varför inte. Och det är ju knappast nån jycke som ska få käket. Det vet folk som känner mig, eftersom jag inte är särskilt förtjust i hundar.
Igår var det förresten en sån där liten knähund här. Jag kan inte säga att mina känslor gentemot jyckar blev varmare av att lille Hjalmar envisades att markera hela lägenheten. Han kissade på tre olika bordsben, en sittpuff och ett vägghörn. Hade det inte varit för att champagnen hade en lugnande effekt på mig hade Hjalmar lämnat lägenhegen i en bodybag. Förskräckande lik ett fläsklägg med knödel...
Prestera som en stjärna...
Jag undrar hur många som startat en blogg, men sen tröttnat. Eller rent av aldrig börja skriva på den. En tröst till alla dem är att även stjärnorna får skrivkramp, eller hur ska man annars tolka avsaknaden av text på Expressens kändisblogg.