Jag får kängan...
Strindberg skrev att det var synd om människorna.
Det må vara hänt, men idag gäller det inte mig. Jag har nya skor.
Min fäbless för kängor av modell tidigt 1900-tal kan ha att göra med min tid som barnstatist i "Ett drömspel" med Pernilla August, Peter Haber och Ulla Sjöblom. Innebär detta att jag som 31-åring hamnat i någon slags regression?
Skorna kostade förmodligen lika mycket som mitt samlade gage, men som vuxen är det väl mitt ansvar om jag får leva på kålsoppa resten av månaden. Min tröst är att det är en maträtt som förekommer i en av våra mest uppburna dramatikers klassiska verk.
Kommentarer
Postat av: Tania
Jajaja..kom igen när du plågar dig med jävligt höga klackar.Dåååååå är det synd om människan :)
Postat av: Anders Backlund
Åh, jag hade en sån period också, fast den infann sig i 14-årsåldern. Hittade ett par svarta stiletter med bronsfärgade rosetter med 9 cm klack. Fast mest synd var det inte om mig, utan dem som tvingades se vår dragshow...
Postat av: Johan Hilton
Ulla Sjöblom? Skojar du? Hon var min idol när jag var 17.
Postat av: Anders Backlund
Japp, Sjöblomskan var en av dom jag spelade mot. Hon hade en scenskräck som få andra. Hon och min mamma rökte ikapp i foajen.
Trackback