Då står pojkarna på rad
Minns ni ögonblicket i ”Här är ditt liv” när Lasse Holmqvist hade Barbro ”Lillbabs” Svensson som gäst. Som final tog redaktionen in alla Lillbabs ex-män som fick sjunga ”Är du kär i mig ännu fru Svensson”.
Lite av samma känsla fick jag på gårdagens QX-gala när Stockholms gaykör ställde sig på scenen. Nu talar jag bara för mig själv, det är viktigt att göra det i sådana här sammanhang, men jag tror inte att jag var den ende bög på Cirkus som började fundera över hur många män på scenen som man ja… ni förstår…gått hem med. Det är en liten värld.
Igår lämnade jag dock gaygalan tomhänt, det blev med andra ord inget pris. Men jag hade åtminstone en kille med mig därifrån, och ikväll äter vi Alla hjärtans dag-middag på Roxy.
Danzar och är glad
P3, P4, P5 och Ekot. Det är de olika platserna jag hittills jobbat på inom Sveriges Radio. I mars utökar jag det hela med P1, när jag börjar som producent på Lantz i P1. Annika började sända sin show igår, måndag, och vid en snabb koll i morse på vårt intranät hade ett 40-tal personer kontaktat lyssnarservice efter programmet. Det här blir kul.
Nu är ju inte löneförhandlingen avslutad, så jag kanske inte ska ta ut något i förskott. Jag antar att min tajming kunde vara bättre nu när SR enligt budget ligger 100 miljoner back. Nåja, nu är det inte riktigt i den nivån mina anspråk ligger, eller är det så att dom faktiskt räknat med att jag ska ta ut svängarna så mycket lönemässigt?
Ikväll är det QX-gala. Få se om jag får dubbla anledningar att fira. Böglobbyn är nominerad i klasserna årets Tv-program och årets chock. Vem vet, det kan bli fler innan kvällen är slut. Chocker alltså, men då förlitar jag mig på Olle Palmlöf och Farao Grooth.
Fredagens förväntningar
Väntar på att få hem skivan "The art & the evil" med Emmon. Lite elektrochic dansmusik att poppa loss till... Andra sitter just nu och förlyssnar på schlagerbidragen i P4. Jag vet i alla fall vad som gör mig gladast, även om det var roligt att höra dekadente Johan Kinde i Lustans Lakejer, och deras bidrag.
Absoluta toppen på glädjebarometern nåddes dock idag på det yrkesmässiga planet. På måndag kan jag säga mer...
Grand central
Är inte något tågfreak, ser bara loket och vagnarna som ett sätt att ta sig till jobbet. Men idag häpnade jag när jag såg den nya färgsättningen på loken. Svart och gult, med den nya SJ-loggan i silver. Nu blev det lite roligare att åka till jobbet på morgonen.
Bäst på bild
DN-skribenten Kristoffer Poppius har bloggblottat sig ett tag. Nu tar han narcissismen ett steg längre när hans utrymme på dn.se kryddas med foton. Se själv...
Telefonbokens buksvågrar.
På sin blogg har Alex Schulman en funktion där man ser vilka personer som finns i hans telefonbok. Naturligtvis är det roligt att jämföra hur många gemensamma nämnare Stureplanstekaren och man själv har i kontaktväg... i mitt fall stannade det ungerfär vid Kristi Brud.
Doggybag
Jag vet inte hur okej det är att be om att få med sig resterna hem från restaurangen. Finns det någon Ribbing som kan säga?
Kvarterskinesen stoppar i och för sig gärna ner det som är kvar av fyra små rätter i folieformar och skickar med hem. Men andra krogar?
Idag bad jag om att få ta med återstoden av middagen på Östgötakällaren när jag inte lyckades få i mig den gigantiska fläskläggen med surkål och knödel. Servitrisen tvekade en halvsekund tills hon insåg att jag menade allvar. Om man nu har möjlighet att njuta den centraleuropeiska delikatessen i lunchlådan, så varför inte. Och det är ju knappast nån jycke som ska få käket. Det vet folk som känner mig, eftersom jag inte är särskilt förtjust i hundar.
Igår var det förresten en sån där liten knähund här. Jag kan inte säga att mina känslor gentemot jyckar blev varmare av att lille Hjalmar envisades att markera hela lägenheten. Han kissade på tre olika bordsben, en sittpuff och ett vägghörn. Hade det inte varit för att champagnen hade en lugnande effekt på mig hade Hjalmar lämnat lägenhegen i en bodybag. Förskräckande lik ett fläsklägg med knödel...
Prestera som en stjärna...
Jag undrar hur många som startat en blogg, men sen tröttnat. Eller rent av aldrig börja skriva på den. En tröst till alla dem är att även stjärnorna får skrivkramp, eller hur ska man annars tolka avsaknaden av text på Expressens kändisblogg.
#!*XXX&*?=!
Jag borde nog bli arg lite oftare. Jag får viktiga saker gjorda då, även om arbete under affekt kanske inte är det optimala, i synnerhet när man arbetsleder en redaktion. Men ibland...
Dock hade jag sinnesnärvaro nog att gå ut en sväng, för att skona mina arbetskamrater. Jag hamnade på H&M, pratandes med en kompis i telefon. Plötsligt hör ett "hej" bakom mig, och jag kommer av mig totalt. Det visar sig vara en kollega, och förmodligen har han hört mitt samtal.
Jag blir så förvirrad att jag en minut senare finner mig agera personal shopper åt honom.
Ich bin ein B...
Påskresan till Berlin är bokad.
Den delade staden blev en när muren föll, men varför är det TRE gaydistrikt?
Är det bögarna, flatorna och transora som har delat upp sig separatistiskt.
Eller är det poshgaysen, läderhomosarna och alternativfolket som tagit sig egna reservat?
Är staden inte så gränsöverskridande som jag tror? Det gjorde i alla fall det svårare att bestämma i vilket område hotellet skulle ligga.
Tips på vad jag ska göra i stan tar jag gärna emot!
Ja, ja. Johanson!
The Long Term Physical Effects Are Not Yet Known, med Jay Jay Johanson är just nu det som spelas mest här hemma.
Våldsamma nätter.
Eller "fläckar lär oss livet".
Kulturell afrodisiak
Jag hade helt klart klarat mig utan vintern som plötsligt dök upp. Nåja, vi har alla våra tillvägagångsätt för att överleva. Jag tillämpar kvalificerad nesting och förstärker det hela med Pol Roger.
Samtidigt undrar jag om det är etiskt riktigt att proppa i älskare cialis, bara för att få en roligare natt... det kanske ligger i samma gråzon som att sätta en strumpa på näckens genitalier, som någon har gjort utanför centralstationen i Uppsala. Kalla det lite metakulturell viagra.
Bror Hjort upprörede hela det akademiska etabilssemanget med sin skulptur för 60 år sedan. Jag bara ler åt konsverket varje morgon jag passerar det. Det finns sämre sätt att börja sin arbetsdag på än med kvalificerad kultur och ekivoka tilltag...
Samma budskap - olika signaler...
...samtidigt som Pressbyrån gjorde en smart placering av sin bullreklam.
Lika som lingon
Socialdemokraterna har en ny partiledare på G. En succé?
Smickrad - men inte idag.
Jag borde inte rakat mig i morse, varken på kind eller hjässa. Eller så skulle jag kommit ihåg att ta med plånboken med legitimationen.
När man som jag bor i Stockholm och jobbar i Uppsala gäller det att handla på Systembolaget under lunchen, annars hinner vincentralen stänga innan jag är hemma. Så även idag.
I kassan ber killen mig om leg, vilket jag inte fått visa på typ tio år.
- Jag glömde plånboken hemma, hör jag mig pipa (och inser hur fånig ursäkten är, trots att den stämmer)
- Då får du hämta den där, svarar han.
- Jag bor i Stockholm, får jag fram.
- Då är du välkommen i morgon.
RIDÅ
Jag är snart 32 år. En vanlig dag, när jag inte har en middag att stressa hem till, eller när jag har körkortet med mig, hade jag rodnat av smicker. Nu berodde min pionröda färg på ilska och frustration.
Räkna med tabloiderna
Veckan har varit spännande. I synnerhet om man väljer att få sin bild av omvärlden från löpsedlarna.
Antingen är det någon av drakarna som tenderar att överdriva, eller så är det någon som är mer nitisk i sin faktakoll.
Leve kooperationen.
Min far är ingen klädsnobb, det har han aldrig varit, men just det faktumet är min lycka just nu. Flera av hans kostymer från 60-talet finns kvar i skick som nya. Igår fann jag denna blå 2-delade i ull på vinden. Ska lämna in den för vissa justeringar, men annars är pappas fynd från Domus i Sandviken ett välkommet tillskott på klädstången.
Såg förresten att Tiger rear ut en kostym av samma modell som jag köpte för tre år sedan, och som är min favorit framför alla andra. Den är sorgligt sliten, och jag överväger att slå till på den nedsatta diton. Jag har insett att jag inte är en person som kommer att glädja eventuell avkomma när den rotar i vindsförråden.
Reklamlogik
Hela vägen hem funderade jag vilka slogans som blev förkastade.
Om Saab hade gjort den här rulltrappan hade man bara kunnat åka fem åt gången i den.
Om Saab hade gjort den här rulltrappan hade du inte råd att åka i den.
Om Saab hade gjort den här rulltrappan hade min kille skrivit om den i "Vi bilägare"
Om saab hade gjort den här rulltrappan....
Ångerrätt?
Årsskiftet innebar ett litet kulturrace för att hinna med allt sevärt innan det försvinner från scen/duk.
Marie Antoinette, Shortbus, Salong Giraff och Ångrarna hanns med fyra dagar i följd.
Störst intryck gjorde Marcus Lindéens pjäs om personerna som ångrar sina könsbyten. En komplex berättelse om två människor som vill "passa in", men blir outsiders. Ett dokument över läkarnas iver inom den tidiga könskorrigeringskirurgin och ett manifest över den enskilde individens styrka att ändra sitt liv - mer än en gång. Mycket sevärd pjäs, som jag hoppas återuppstår på någon scen snart igen.
Idag köpte jag 45 meter sammetstyg. 3 rullar à 15 meter. En i mullvadsbrunt, en i turkost och en i mossgrönt. Bara för att det var billigt - apbilligt. Det var ju den här typen av impulsköp jag skulle undvika.
Sällan kunde jag i morse ana att jag skulle ha material nog att klä upp en hel barockensamble innan dagen var slut. Men om jag ändrar mig är det bara att gå tillbaka till affären med kvittot. Så enkelt var det inte för karaktärerna i Lindéens pjäs, när de drabbades av sina dubier.